EU-direktivet avskräckte inte 21-årige Mahmoodijan Ahmadi. Sedan en månad tillbaka bor han i Calais, den senaste anhalten på en femårig odyssé igenom Europa. Vi träffar honom i vägrenen vid en avfart i närheten av Djungeln, efter ännu ett misslyckat försök att ta sig till England. Polissirener tjuter, en aktivist talar om Europas ansvar i en tv-kamera, poliserna iakttar allting med ansikten dolda bakom hjälmvisirer.
Mahmoodijan Ahmadi lutar sig mot vägräcket, ansiktet är svettigt och han är andfådd.
– Jag försökte hoppa på lastbilen, men polisen lät oss inte, säger han.
Vi ansluter oss till andra journalister som går fram till männen som såg sin chans när trafiken för en stund saktade ner. De flesta vägrar prata.
– De är på grund av er som det är så många polismän här, säger en av dem.
En annan ung man kommer fram till oss, i sin hand håller han en liten skalpell, en sådan som finns på de flesta svenska kontor. Han visar hur han tänkte skära sönder presenningen för att kunna ta sig in.

Sedan försvinner han och de flesta andra ner mot lägret efter att journalisterna och poliserna har dragit sig tillbaka.
Mahmoodijan Ahmadi dröjer sig kvar.
Varför vill du åka till England, undrar vi.
– Varför är du journalist? Varför är någon annan en chaufför? Jag vill också lära mig saker, få en framtid. Livet i Djungeln är skit, säger han.
Djungeln ligger bland buskagen och sanddynerna några kilometer utanför Calais centrum. Riktiga fritidstält och hemsnickrade – av pålar, soppåsar och presenningar – utgör nu hem till kanske fyra, kanske femtusen människor som bor där illegalt och det är därför som ingen exakt vet hur många de är.

Läs mer i PLUS: De farliga vägarna till Europa

Många har stannat kvar i Calais längre än de trott. I dag finns mataffärer, barer, restauranger, kyrkor och moskéer i lägret.
Men det är inget liv Mahmoodijan Ahmad vill leva. Att sova i ett tält, att varenda natt lägga sig på två filtar omgiven av högar med skräp, att leva på allmosor. Den Real Madrid-tröja han har på sig har han fått av någon, skorna likaså.

Alla hans tillhörigheter ryms i en liten nylonryggsäck. Med sig till England tänker han ta en mobilladdare, värktabletter och en italiensk–engelsk ordbok, ”Easy Italian för English Speakers”.
Vi kanske har tilltalat ett hundratal personer under våra två dagar i Calais. Mahmoodijan Ahmad var en av få som gick med på att bli fotograferad. Kanske för att han kände att han fick något litet tillbaka av oss.
– Varenda gång jag hör ett ord jag inte förstår av journalisterna skriver jag upp det och ber någon av de andra afghanerna som är bättre på engelska att översätta det.
Han vecklar ut ett vitt ark och skriver ”my name is, what is your name, nice to meet you”.

Han gick i skolan i Afghanistan i fem år, sedan började han jobba. Modern dog vid födseln, fadern gifte om sig, systern är kanske i Iran, kanske i Pakistan. Vi får bara fragment av hans tidigare liv. Det är omöjligt att veta om det han säger verkligen har inträffat. Eller om någon har sagt att chanserna att stanna i Europa ökar om han berättar att han som barn arbetade som mekaniker åt amerikanska armén och att han fick problem i sin by som nu dessutom ska vara under kontroll av IS.
– Jag berättar hela min historia när jag får söka asyl, säger han.

Han suckar uppgivet flera gånger under de timmarna vi tillbringar tillsammans. Han oroar sig över att åren går, att han har slösat bort fem av dem på åt att vara på flykt. Afghanistan, Iran, Turkiet, Grekland, Bulgarien, Serbien, Ungern, Italien, Belgien, Frankrike.
Vad säger han till dem som undrar varför han tror sig ha rätt att komma till England?
Han tittar storögt på oss.
– Om ni inte vill ha flyktingar, varför stänger ni inte gränserna? Stäng varenda gräns. Jag hade aldrig lämnat mitt land om jag inte var tvungen. [twittra]

REDAKTÖR: JON DEMRED, ANSVARIG UTGIVARE: JAN HELIN