”Det är inte vårt ansvar”
”Den där borgmästaren” är i själva verket en vice borgmästare.
Men Philippe Mignonet talar flytande engelska och intervjuas ofta i utländska medier.
Och lastbilsföraren Gordon Hacker är knappast den ende britt han retat upp.
När brittiske premiärministern David Cameron beskrev migranterna som ”svärm”, sa Mignonet till journalisterna att det var ett ”rasistiskt och extremistiskt uttalande.”
Men han är inte heller rädd för att kritisera sin egen regering.
– Vi har bara haft besök av inrikesministern, varken presidenten eller premiärministern har varit här. Calais har helt enkelt offrats, säger han.
Liknande läger har funnits i staden sedan 1999. Ett av dem låg i en skog, som de afghanska flyktingarna döpte till djangal, som betyder skog på pashto-språket, som sen blev till engelska The Jungle. På bara två år har ett par hundra migranter blivit till några tusen. Att den lilla nordfranska hamnstaden har påverkats av den största flyktingströmmen sedan andra världskriget är i sig inget konstigt.
Varje dag kommer en man från Calais till lägret med en generator för att hjälpa flyktingarna att ladda sina mobiler – som är deras enda kontakt med omvärlden.
Vid migrantlägret "The Jungle" i Calais.
En grupp kvinnor vill inte visa sina ansikten på bild eftersom att deras anhöriga i Eritrea inte ska behöva se vilken misär de har hamnat i.
Flera personer spelar en match i fotboll innan de ska gå de 2,5 timmarna till vägen utanför tunneln.
Vid migrantlägret ”The Jungle” i Calais.
Problemet är att ingen verkar kunna eller vilja göra någonting åt problemet, menar vice borgmästaren.
– Kommunen gör vad den kan för att underlätta, vi har satt dit portabla toaletter, dragit in belysning, satt dit en vattenledning. Men det är inte vårt ansvar. Det är staten som ska ta hand om flyktingarna.
Och det är också därför nästan ingenting görs för att förbättra livet i lägret från officiellt håll. Varenda liten förändring som gör livet lite mer uthärdligt för människorna i Djungeln riskerar att få fler att resa dit, tror aktivister vi pratar med. Krasst uttryckt gynnas regeringarna av att bilderna från lägret kablas ut. Budskapet är: ”kom inte hit, då hamnar ni i samma misär”.
Migranterna får förlita sig på sig själva och på hjälparbetarna. Människor som Calaisbon och biståndsarbetaren Maya Konforti, hon som kallas ”Djungelns mor” för att hon tillbringat varje dag i Djungeln det senaste ett och halvt året.
Hennes telefon ringer ständigt, journalister köar för att få en intervju, migranter kommer fram, några för att hälsa och ge henne en kram, de flesta för att de behöver någonting.
– Å, skor, jag behöver skor. Om jag hade haft tusen par skor, hade alla gått åt på en minut, säger hon till Aftonbladet.
Enligt henne är det flesta Calaisborna givmilda och generösa.
Andra vill helst att migranterna lämnar deras stad.
Inte nödvändigtvis för att de är rasister.
Guy Deuolder, med sitt burriga hår och välkomnande sätt, är det lätt att tro på när han säger att han inte är rasist. Till hans kombinerade butik och bar kommer migranter för att köpa telefonkort, berättar han samtidigt som han smuttar på en öl.
Men visst är det chockerande att slå på CNN och se att ens lilla hemstad är den andra nyheten efter den ekonomiska krisen i Kina, berättar han.
Uppmärksamheten är dålig för affärerna.
– Vi har knappt haft några turister här i sommar, nästan inga britter stannar till i staden längre, säger han.
Även vice borgmästaren Philippe Mignonet är trött på mediebilden av staden. Från utsiktstornet i rådhuset syns väldiga markområden. Utmärkt för företag att etablera sig på, men många vill inte förknippas med staden, enligt vice borgmästaren.
Och han vill inget hellre ha än att kunna ge fler av sina väljare jobb. Av stadens 75 000 invånare är 17 procent arbetslösa, Calais är en av de fattigaste kommunerna i landet.
– Nästa år kan de vara åtta tusen migranter här om ingenting händer, säger Philippe Mignonet.
Han är också besviken på EU som inte har lyckats enas om en gemensam flyktingpolitik. En flykting bör kunna söka asyl i England från Frankrike, Grekland eller Sverige. Enligt reglerna i dag måste asyl sökas i första landet flyktingen kommer till.
Men på längre sikt måste de europeiska länderna hjälpas åt med att lösa de stora problemen med krig och fattigdom i Afrika och Asien.
– Maffior som ägnar sig åt människosmuggling tjänar fem–sex miljarder euro årligen. Vi kan bygga staket ända ner till Sydafrika, det kommer inte hindra desperata människor från att försöka fly, säger han.
Som en hägring på andra sidan Engelska kanalen skymtar de berömda vita klipporna i Dover tre mil från sandstranden i Calais. Vinden lyfter pappersdrakarna högt och i vågorna springer barnen. Bara de modigaste vågar sig i det kalla vattnet. Måsarnas skri drunknar i motorljudet från färjorna i hamnen intill. När de lägger ut samlas passagerna på övre däck för att njuta av utsikten. Vänder de sig om kan de se kilometer efter kilometer av stängsel med taggtråd på. Stängsel som Storbritannien spenderat miljontals kronor på. Vi springer på en brittisk gränspolis som besöker lägret samtidigt som vi. Han talar med en grupp migranter som spelar fotboll.
– Jag sa till dem ”Ni har redan riskerat livet en gång över havet, gör det inte igen när ni försöker komma över Engelska kanalen.”
Två nätter i rad ser vi att många inte vill hörsamma hans uppmaning.
Grupper med afghaner, sudaneser, eritreaner, syrier, men också några indier, albaner och pakistanier vandrar i väg mot tunnelmynningen. Vi talar inget gemensamt språk, deras engelska är oftast enkel, ett helt livs drömmar och förhoppningar sammanfattas ofta i enkla fraser som ”good life” när vi undrar varför de vill till England. Där finns deras släktingar, vänner, eller så har de bara hört att engelsmännen är generösa med bidrag, att det är lätt att få uppehållstillstånd. Och får man inte det, finns alltid en chans att jobba svart och spara ihop lite pengar för att skicka hem till familjen eller för att ha råd att gifta sig.
Den franska kravallpolisen vaktar vägen som går utanför flyktinglägret i Calais.
Fransk kravallpolis jagar bort migranterna som försöker ta sig upp på lastbilar som ska åka genom tunneln mot England.
Varje kväll går migranterna 2,5 timme från lägret mot tunneln där de försöker hoppa på tåg och lastbilar som åker till England.
Fransk kravallpolis vaktar järnvägsspåren som går genom tunneln mot England för att förhindra att migranter hoppar ner på tågen.
Grupper med afghaner, sudaneser, eritreaner, syrier, men också några indier, albaner och pakistanier tar sig mot tunnelmynningen.
De flesta som försöker ta sig ombord på lastbilarna eller tågen blir bortjagade av poliser med ficklampor och hundar. Men nästa natt försöker de igen.
Fransk kravallpolis jagar bort migranterna som försöker ta sig upp på lastbilar som åker genom tunneln mot England.
Därför är de beredda på en katt- och råttalek med franska kravallpoliser som bevakar vägarna till tunneln. De är som ett slags skuggsspel. Vålnader skymtar under broarna. Ett par ögon stirrar från en buske utmed vägen.
De flesta blir bortjagade av poliser som letar efter dem med hundar och ficklampor i skogsdungar.
En kvinna har ett litet barn invirat i en filt på ryggen, hon bara skakar på huvudet när vi går fram för att prata med henne.
Martha från Etiopien är gravid i femte månaden. Hennes man lyckades ta sig över, nu försöker hon göra honom sällskap.
Vid midnatt ger hon upp och ber oss skjutsa hem henne.
Men nästa natt kommer hon att försöka en gång till.
REDAKTÖR: JON DEMRED, ANSVARIG UTGIVARE: JAN HELIN